Sverige är sig inte likt. Det blonda och blåögda 50-talet är borta. Och tur är väl det! Problemet är att det bara finns två förhållningssätt till det nya Sverige. Antingen tycker man att det är hotfullt. Eller så omhuldas det på ett exotifierande och förnedrande sätt. Antingen är muslimerna farliga eller så är libanesiskt käk gott. Det finns ingenting där emellan.

Svenskheten är inte uppdaterad.

För problemet är egentligen inte att människor av samma bakgrund väljer att bosätta sig på samma ställen. Så gör svenskarna på Spanska solkusten också. Problemet är inte heller att människor väljer andra livsstilar än normens. Problemet är när platserna och livsstilarna stigmatiseras. Och att politiker inte ser detta som ett problem.

Det finns skolor där hälften av eleverna misslyckas. Områden där det saknas bra fritidsgårdar och andra mötesplatser för unga. Sen finns det kommunpolitiker som tror att det blir bättre och roligare om man stänger gränserna. Som i Täby, statsminister Reinfeldts hemkommun, som i år tog emot två människor på flykt.

Så här ökar klyftorna människor emellan. Vi blir ett vi. Dom blir ett dom. Och manegen krattas för rassar, nassar och andra grisar.

Lösningen är klassiskt socialdemokratisk. Om alla människor ska få chansen att uppfylla sina högsta drömmar, sina stämningars bästa längtan krävs olika resurser. Den förra socialdemokratiska regeringen glömde det. Regeringen Reinfeldt skiter i det. Och i kommunerna härskar förvaltare vars enda dröm är att kunna hålla bokslutet rent.

Lika möjligheter, rättigheter och skyldigheter kräver visioner. Schysst språkstöd i förskolan. En kurator som kan lyssna. Extramorfar i klassen som hjälper till med läsningen. Utbildade lärare. En kul fritid för alla – inte bara de med tjockaste plånböckerna. Rejäla satsningar på högre studier. Tuffare antidiskrimineringslagar. En stadsplanering som inte gör gräddhyllor och ghetton. En förståelse för att struktuell rasism släcker och utplånar drömmar – och gör Sverige till ett fattigt land.

För när drömmarna krossas försvinner livslusten. När drömmarna krossas spelar får hopplösheten fotfäste. Då är det lättare att få respekt med hat än med kärlek.

Kanske var det ändå Olof Palme som sa det bäst:

Demokratin är fast förankrad här i landet
Vi respekterar de grundläggande fri- och rättigheterna
Grumliga rasteorier har aldrig funnit fotfäste
Vi betraktar oss gärna som fördomsfria och toleranta
Men så enkelt är det ändå inte
Fördomen behöver inte förankras i någon vederstygglig teori
Den har ett mycket enklare ursprung
Fördomen har alltid sin rot i vardagslivet
Den gror på arbetsplatsen och i grannkvarteret
Den är ett utlopp för egna misslyckanden och besvikelser
Den är framför allt ett uttryck för okunnighet och rädsla
Okunnighet om andra människors särart
Rädslan för att förlora en position, ett socialt privilegium
En förhandsrätt
En människas hudfärg, ras, språk och födelseort
Har ju ingenting med mänskliga kvalitéer att göra
Att gradera människor med en sådan måttstock
Står i bjärt kontrast till principen om människors lika värde
Men den är skamligt enkel att ta till för den som känner sig underlägsen
På arbetsplatsen, i sällskapslivet, i konkurrensen om flickan eller pojken
Därför ligger fördomen alltid på lur
Även i ett upplyst samhälle
Den kan blossa ut i ett stickord
En obetänksam replik, en nedrighet i det lilla
Kanske menar den som handlar inte så illa
Men för den som träffas kan det rivas upp sår som aldrig läks