Med medelmåttiga ambitioner kommer barnfattigdomen bita sig fast

Jag förbereder mig för Almedalen just nu. I tankarna finns därför såväl utbildningspolitik, som svensk sjukvård och klimatfrågor. Samtidigt följer jag den mediala debatten om barnfattigdomen och den om kärnkraften. Det är både roligt och frustrerande att ha så många olika diskussioner i huvudet samtidigt. Frustrationen handlar förstås om att få tiden att räcka till alla spännande fördjupningar i de varierande ämnesområdena. Men en sak slår mig gång på gång oavsett ämnesområde. Sverige har tidigare haft enormt självförtroende, men har successivt tappat täten och har nu en mer medelmåttig attityd. I förberedelserna inför ett seminarium kring svensk sjukvård uttryckte en av debattanterna att ”Sverige ville tidigare vara världsbäst, idag vill man ha en god kvalitet för varje skattekrona.”

Ambitionen för svensk sjukvård är alltså att ”vi är inte bäst, men vi får ut mycket med tanke på insatsen. Vi är effektiva”. Problemet med det förhållningssättet är att det inte är långsiktigt hållbart. Utan höga ambitioner kommer vi så småningom att tappa allt fler tätpositioner. Vi lever på gamla meriter, tidigare höga ambitioner har givit oss kunskap som gör att vi kan lyckas trots att vi inte har särskilt höga förväntningar på oss själva. Det kanske kan innebära att vi klarar färre investeringar under en period, då vi tidigare låg så långt före i utvecklingen. Men det betyder inte att det är ett hållbart förhållningssätt.

Det tar tid för andra länder att springa ikapp.  Men om den ledande debatten kring kärnkraft, barnfattigdom, sjukvård eller utbildning allt mer handlar om kortsiktighet och ovilja att investera så kommer vi bli de medelmåttor som den här regeringen verkar omfamna. Alltid med devisen ”statskassan i balans och samhällsekonomin på dekis”. Regeringen kanske kunde ha sloganen ”Vi vill vara ganska effektiva mot barnfattigdomen, men det får inte kosta för mycket”.

Publicerat av

Jytte Guteland

Förbundsordförande SSU. Jag blev medlem i SSU för drygt tio år sedan. Då, liksom nu, var jag förbannad på orättvisor i skolan. Orättvisor som felaktiga bedömningar på betyg och mobbing. Socialdemokrat blev jag eftersom jag tyckte att det var det enda partiet som både ville ge alla jämlika förutsättningar för alla unga och hade de smartaste idéerna kring hur det skulle gå till. Jag är djurvän. Är typen som inte klarar att se en hund gå förbi på gatan, utan att tvångsmässigt vända mig till matte för att be om att ”få klappa”. Hjärtat veknar och blöder framför dokumentärserier som ”Djurpolisen i Huston”. Har ägnat fler kvällstimmar åt att följa den än hälsosamt. Annars gillar jag längdskidor, orientering och hjortronsylt. Blir sentimental och lycklig av serier som ”På spaning i New York” och ”Twin Peaks”. Ogillar tidiga mornar och gråa kärlekslösa dagar när tristessen och ångesten kryper sig in i huden. Vissa säger att de gillar årstidsväxlandet. Har de verkligen varit med i Stockholms morgonrusning en grå oktobermorgon? Eller flyr de konstant till varmare breddgrader? Utan julen och längdskidorna skulle jag tappat greppet. Garvar annars åt och med Mia och Klara och Anna Anka. Beundrar Meryl Streep, Noomi Rapace och Marit Bergman.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>