Mizzima skriver om vår kritik mot att SIDA haft möten med företrädare för Burmas handelskammare. Fler måste reagera mot detta!

Tack Jens Orback för artikeln ”Nu måste Sverige erkänna Västsahara”. Jag blev väldigt glad tidigare i veckan när jag kunde ta del av Jens Orbacks DN- debattartikel om Västsahara.

Själv vill jag påminna Socialdemokraterna om det egna kongressbeslutet att erkänna Västsahara. Det får inte bara bli en hyllvärmare. Det dags att agera i frågan. Det finns ju en majoritet i riksdagen!  Folkpartister, miljöpartister, socialdemokrater och vänsterpartister står alla bakom att Sverige ska erkänna Västsahara. Tillsammans förfogar de över en riksdagsmajoritet och kan därmed bidra till ett svenskt erkännande.

Jag förbereder mig för Almedalen just nu. I tankarna finns därför såväl utbildningspolitik, som svensk sjukvård och klimatfrågor. Samtidigt följer jag den mediala debatten om barnfattigdomen och den om kärnkraften. Det är både roligt och frustrerande att ha så många olika diskussioner i huvudet samtidigt. Frustrationen handlar förstås om att få tiden att räcka till alla spännande fördjupningar i de varierande ämnesområdena. Men en sak slår mig gång på gång oavsett ämnesområde. Sverige har tidigare haft enormt självförtroende, men har successivt tappat täten och har nu en mer medelmåttig attityd. I förberedelserna inför ett seminarium kring svensk sjukvård uttryckte en av debattanterna att ”Sverige ville tidigare vara världsbäst, idag vill man ha en god kvalitet för varje skattekrona.”

Ambitionen för svensk sjukvård är alltså att ”vi är inte bäst, men vi får ut mycket med tanke på insatsen. Vi är effektiva”. Problemet med det förhållningssättet är att det inte är långsiktigt hållbart. Utan höga ambitioner kommer vi så småningom att tappa allt fler tätpositioner. Vi lever på gamla meriter, tidigare höga ambitioner har givit oss kunskap som gör att vi kan lyckas trots att vi inte har särskilt höga förväntningar på oss själva. Det kanske kan innebära att vi klarar färre investeringar under en period, då vi tidigare låg så långt före i utvecklingen. Men det betyder inte att det är ett hållbart förhållningssätt.

Det tar tid för andra länder att springa ikapp.  Men om den ledande debatten kring kärnkraft, barnfattigdom, sjukvård eller utbildning allt mer handlar om kortsiktighet och ovilja att investera så kommer vi bli de medelmåttor som den här regeringen verkar omfamna. Alltid med devisen ”statskassan i balans och samhällsekonomin på dekis”. Regeringen kanske kunde ha sloganen ”Vi vill vara ganska effektiva mot barnfattigdomen, men det får inte kosta för mycket”.