Aldrig har något så gammalt låtit så bra, som när Moderaterna efter att ha äntligen uppfattat att finanskrisen även skulle drabbat Sverige, menade att de, de ansvariga, skulle fokusera på välfärdens kärna.
Detta måste fått den förre moderatledaren Bo Lundgren, som i de dagarna både fick ta över Carneige och åka till USA och undervisa i bankkris, att bli extra lycklig. Det var nämligen han som i valet 2002 ständigt försökte bräcka sig själv med hur många miljarder som skatten skulle sänkas, med huvudfokus på höginkomsttagarna – för att välfärdsstaten skulle bli betydligt mindre. Endast de mest vitala funktionerna skulle vara kvar; kärnan.
Under moderaternas kommunala rikskonferens tidigare år bad ofta de som fördelade ordet innan frågestunder att man inte skulle lägga ner tid på att klaga på hur det var i kommunalpolitikernas egna kommuner. För det är först när man talar nedskärningar som logiken i välfärdens kärna lyser igenom; det är inte att satsa extra på något, utan att låta det man inte anser nödvändigt dö. Lite som att kalla att förskjuta alla sina barn förutom ett att ”prioritera den förstfödde”.
Under samma konferens började även Per Schlingmann, kanske Sverige främste ordskapare sedan Astrid Lindgren, att lansera ”välfärdens insida”. Då Moderaterna allt sedan lanseringen av ”utanförskapet” totalt dominerar det svenska politiska språket hade det varit fullt möjligt för dem att få oppositionen att tio dagar senare mena att det var de som verkligen prioriterade välfärdens insida etcetera, men något gjorde att man avbröt projektet.
Kanske gjorde man det för man upptäckte att man någonstans behöver belägga ord med substans. Om välfärdens kärnas motsats är välfärdens onödiga skal (fritidsgårdar, boende för hemlösa, integrationsprojekt), vad är då välfärdens utsida som motsats till välfärdens insida? Någonstans förlorar orden sin mening, hur snärtiga de än är.
Ett ord som aldrig lanserats, men som alliansregeringen lyckats skapa och presentera alldeles av egen maskin, är välfärdens baksida. Dagens Nyheter har bland annat gjort sin demokratiska plikt när de belyser de bonussystem som får akutläkare att göra misstag, sjuksköterskor att skicka hem sjuka patienter, och sjukhus att prioritera de mest lönsamma patienterna, allt inom det borgerliga flaggskeppet Vårdval Stockholm.
Det är när misstron mot människan och tilltron till kapitalet tar över hand som man skapar en otroligt anskrämlig baksida av den svenska välfärden – där en läkare inte räddar ett liv för att han eller hon vill, utan för de extra pengarnas skull. Där en lärare försöker pusha sina elever för den hägrande bonusen. Där en kommun försöker bli av med sjuka och gamla för att få del av regeringens senaste uppmuntringsmiljard.
Att ta ut det mänskliga ur den offentliga sektorn, och göra den till en lekstuga för privata företagare, en pengako för den effektiva och hänsynslösa anställde, är inte bara att visa välfärdens fulaste baksida, utan även att få folk att förlora förtroendet, och rent av känna äckel, inför det gemensamt finansierande.
Så bygger man en borgerlig framtid.
Anders Utbult
Skribent i Almedalen för Almedalen idag och Alliansfritt Sveriges expeditionsblogg.
