Inte utan att man undrar om staten skickar ut något typ av direktiv till folk i min vänskapskrets att det är dags att gifta sig. Jag är numera minst lika kräsen bröllopsgäst som de här.. Kan allt om vilka varianter på vigselakter, musik, bordsplacering, tal, inbjudningar, blommor, mat, tårta och dans man kan förvänta sig, respektive vad som är orinellt. Har dessutom skaffat mig åsikter om allt! Har starka åsikter om allt från vilka presenter som passar, vilka sägningar efter vigselakten som är gångbara, till hur toastmastern och tärnorna bör bete sig. You name it. Fråga mig. Funderar på att ge mig in i branschen och bli en wedding planner.
Annars har dagen mest handlat om Jackson.
Vännen ringde ” Gissa vem som dött?!”
Jag ”Hm nej jag vet inte.”
Vännen ”Jo, gissa!”
Jag ”hm nån i partiet..”
Vännen ”Suck. Nej Jackson. Han är död!”
Snacka om att vara megakändis. En annan förväntas ”känna” att han lämnat jordelivet. Jag som knappt tänkt på att Jackson fortfarande fanns kvar som artist långt efter min mellanstadietid, borde ändå ha fått en förnimmelse om att det var slut. Fast då, på den tiden, var han förstås grym.
Ett bevis på hans storhet är också att det känns så förmätet att skriva om ”min relation till Jackson”. Jag gör det ändå. Jag var mellanstadiebarnet som beundrade honom lite och som tyckte att det var coolt att han ville träffa Anton Glanzelius. För HONOM ville jag också träffa.
Nu ska jag hylla the king of pop
