Jag hade bänkat mig framför Agenda i tron att jag skulle få en tydlig, upplysande debatt. Vet inte varför jag trodde det. Det blir ju aldrig så med det där upplägget. Alltid för kort och ytligt. Otydligheten förstärks genom att en av dess debattörer, Fredrik Reinfeldt, har intresse av att mörka sin egentliga politik Reinfeldt har såklart det intresset eftersom han vet att det blir svårt för moderaterna om debatten handlar om jobben då läget är så uselt med 160 000 unga arbetslösa. Extra tufft för den som har haft så hög svansföring i den frågan att nu sakna idéer. Högerledaren vill därför föra bort debatten från jobben och Europaparlamentets möjligheter att agera för fler jobb i krisen. Istället vill Fredrik att debatten ska handla om nationell politik och då främst röra statsfinanserna.
Fredrik Reinfeldt, eller pojken med guldbyxorna som Mona Sahlin så träffande kallade honom, sänker skatten med 85 mdr kronor, främst för dem som har mest, men vill framstå som ekonomiskt ansvarsfull. Vår ständigt taktiserande statsminister försöker använda sin tillfälliga frist innan regeringens passiva hantering av den ekonomiska krisen nått allmänhetens kännedom. Resultatet i debatten blir inte trovärdigt för den som känner till fakta om hur kritiserad regeringen är från regeringens egna experter som finanspolitiska rådet eller konjunkturinstitutet, men kanske luras ändå några.
Även klimatdebatten blir otydlig, också denna gång eftersom Reinfeldt vill ha det så. Forcerat beskriver moderatledaren hur regeringen vill hjälpa fattiga länder att bli klimatsmarta. Låter ju sympatiskt. Men som så ofta är det mer intressanta det som inte sägs. Nämligen att det moderata svaret blir att rika länder som Sverige ska sänka farten i klimatomställningen (och därmed låta de fattigare länderna göra mer). Att vi som Mona Sahlin påpekar ”ska släppa ledartröjan för klimatpolitiken till andra”. Varken klimatsmart eller strategiskt för ekonomin och jobben.
Mest märkligt blir ändå det moderata miljöbudskapet för den som har förkunskaper om hur moderaterna egentligen agerat i parlamentet den senaste tiden.
Moderaternas toppnamn till parlamentet, Gunnar Hökmark, är ingen grön kille. Hur budskapsinriktat Reinfeldt än försöker återupprepa ordet miljö så saknar det trovärdighet med den kemikaliestinne kandidaten de har satt överst på listan. Gunnar Hökmark är antingen passiv i miljöfrågor (Gunnar ställer få frågor i parlamentet, och inga alls under 2006-2007). Och då Gunnar väl röstar, gör han det till miljöns nackdel (!) Gunnar och Nils Lundgren har enligt Naturskyddsföreningen funnit varandra i sitt bristande miljöengagemang. De är sämst enligt Naturskyddsföreningens genomgång av parlamentarikernas arbete under den gångna mandatperioden. Moderaterna stödde exempelvis inte en generell substitutionsprincip i arbetet med kemikalieförordningen REACH.
Moderaterna som enligt Naturskyddsföreningen har de minst miljövänliga kandidaterna går till val på att de vill satsa på klimatpolitiken. Absurt kan tyckas, men taktiserandet har fungerat förr det vet vi som nu undrar var den jobbpolitik moderaterna lovade sist har tagit vägen.
Undrar hur taktiserandet går till i det moderata högkvarteret egentligen. Sitter de fyra makttaktikerna Schlingmann, Borg, Reinfeldt och Littorin och läser sagor.
Ok, vi har ingen miljöpolitik… Hm.. Vänta vad står det här. En kejsare med osynliga kläder.. Vi säger att den är gjort av dyr och osynlig tråd.. Och så kastar vi ut honom bara. Mitt framför folk i strålande sol. Vi hurrar samtidigt. Gunnar är grön! Gunnar är grön!
