Håller med arbetarrörelsens tankesmedja och alla andra som skriver om regeringens passivitet. Den är förbryllande. Krisen slår enormt hårt just nu, värst drabbas ungdomarna och regeringen beter sig som om det vore en lätt lågkonjunktur. Till ekot imorgonbitti säger jag att det behövs ett ungdomslyft och exemplifierar vad det kan innehålla. Hoppas att det blir ett ordentligt fokus på att regeringen (och oppositionen) måste prioritera den unga generationen.
Så här skriver tankesedjan:
MÅNDAG 8 DECEMBER 2008: – Det handlar inte om ”ideologi” i meningen
värderingar. Det handlar om den teoribildning som kallas utbudsekonomi,
skriver Arbetarrörelsens Tankesmedjas utredningschef Anne-Marie Lindgren i
VECKANS ANALYS när hon ska förklara hur det kommer sig att regeringen är så
förbryllande passiv inför den globala finanskrisen.
Regeringens krispaket följer standardformulär 1 A för åtgärder mot inte
alltför djupa lågkonjunkturer: stimulanser till byggsektorn och utbildning
för de arbetslösa. Och om det gällt en normal inte alltför djup
lågkonjunktur så hade paketet varit fullt i sin ordning.
Men nu är det här inte en vanlig, inte alltför djup lågkonjunktur. Det är
en ovanligt djup sådan, av global omfattning, förstärkt dels av en
allvarlig global finanskris, dels av samtidiga strukturförändringar som
hänger ihop med klimat- och energiproblemen.
Förmodligen är det den insikten som gjorde att regeringens krispaket inte
mottogs med någon större entusiasm ens hos de egna leden.
Regeringens passivitet är oroande, men framför allt förbryllande. Man kan
naturligtvis skylla på ideologiska blockeringar. Men både Reinfeldt och
Borg har i andra sammanhang visat sig kapabla att svära i den moderata
kyrkan – så bara ideologi kan det inte vara.
En annan förklaring skulle kunna vara att regeringen inte riktigt insett
allvaret. Reinfeldts envisa påpekanden att ”varsel inte är detsamma som
arbetslöshet” kan tyda på det. Andra uttalanden från andra ministrar -
exempelvis Anders Borgs om en förestående vargavinter – tyder dock på att
varningssignalerna gått hem.
Återstår förklaringen att det handlar om genuin villrådighet.
För ingenstans i det ekonomiska tänkande som är navet i den moderata
förnyelsen finner man någon beredskap för den typ av problem vi står inför
i dag.
Det handlar inte om ”ideologi” i meningen värderingar. Det handlar om den
teoribildning som kallas utbudsekonomi.
Hela moderatpolitiken handlar om att öka utbudet av arbetskraft.
Jobbskatteavdraget ska få folk mer intresserade av förvärvsarbete, sämre
a-kassa ska få arbetslösa att skaffa jobb snabbare, hårdare regler för
sjukpenning ska få folk att bli mindre sjuka eller åtminstone att gå till
jobbet fastän de är sjuka.
Och när folk arbetar mer ökar skatteinkomsterna, och när kostnaderna för
arbetslöshet och sjukförsäkring sjunker ökar utrymmet att satsa på skola,
sjukvård och barnomsorg. Enligt teorin, alltså.
När problemet inte är bristande utbud utan bristande efterfrågan på
arbetskraft har man inga lösningar.
Grundproblemet för alla de olika företag som varslat är sjunkande
efterfrågan på deras produkter. Volvo säger upp folk därför att
bilförsäljningen sjunker. SSAB varslar därför att efterfrågan på stål
minskar. Byggföretagen varslar inte precis därför att det finns överskott
på bostäder, men för att efterfrågan på de lönsamma
bostadsbyggnadsprojekten – bostadsrätter och villor i storstäder – sjunker.
Och den typen av arbetslöshetskriser går inte att lösa med vare sig piska
eller morötter för de arbetslösa. De går inte ens att lösa med hjälp av
sänkta arbetsgivaravgifter. Kan företagen inte sälja sina produkter har de
ingen anledning att nyanställa, ens om det blivit billigare.
Staten kan inte göra särskilt mycket för att öka efterfrågan på stål.
Staten kan göra en del för att öka efterfrågan på miljöbilar. Staten kan
delvis öka efterfrågan på byggnadsarbetare och byggmaterial. Staten kan
stötta kommuner och landsting så att inte de också tvingas säga upp folk.
Staten kan styra pengar till teknisk utveckling, inte minst inom miljö- och
energisektorn. Staten kan med andra ord göra en hel del för att skapa
efterfrågan på arbetskraft – och det är vad som behövs just nu.
Det kräver ett omtänkande i regeringen, som kan vara svårt därför att det
bryter mot föreställningen att det är näringslivet som ska klara
strukturproblemen, inte staten. Men finns det kanske också ekonomiska
hinder?
Höstens budget följer strikt utbudsteorins modeller: fortsatta
inkomstskattesänkningar för att stimulera fler att arbeta, och generellt
sänkta arbetsgivaravgifter för att stimulera utbudet av jobb.
Rätt mycket pengar har gått åt för detta. Sammanlagt 31 miljarder satsades
på skattesänkningar, att jämföra med de 8 som ”krispaketet” kostade.
Skillnaden mellan utgifter och inkomster i statsbudgeten ser förvisso
betryggande ut. Budgetens olika s.k. utgiftsområden krävde 755 miljarder,
medan intäkterna uppgick till 836,8. Men av de ca 837 miljarderna är 50
”inkomster av försåld egendom”, dvs. en engångsintäkt. Räknar man bort dem
är skillnaden gentemot utgiftsområdena inte längre imponerande.
Om man dessutom betänker att skatteintäkterna sannolikt blir lägre än
beräknat beroende på lågkonjunkturen, och att försäljningen av statliga
företag av samma skäl kanske bromsas – ja, då ser statsfinanserna inte så
stabila ut längre.
Moderaterna har bränt en massa pengar på utbudsteoretiskt motiverade
skattesänkningar, som i dagens efterfrågekris är felriktade. De talar
visserligen gärna om budgeten som ”expansiv”; folk får ju mer pengar att
köpa för. Haken är bara att träffsäkerheten i sådana generella stimulanser
är låg, särskilt i bistra tider när många väljer att för säkerhets skull
spara pengarna. Och handlar man för dem, är det många gånger importerade
varor.
Skattesänkningarna biter varken på bilindustrins, stålindustrins eller
byggbranschens problem, och de hjälper inte kommuner och landsting att
behålla sin personalstyrka. Stöd till bostadsbyggande eller förlängda
miljöbilspremier hade gett säkrare effekt.
Anne-Marie Lindgren
utredningschef, Arbetarrörelsens Tankesmedja
