har det varit allt sedan valdagen. Löpsedlarna jublar ut budskapet ”Hope” eller ”Cange” och bilarna tutade minst under ett dygn efter valet. Som efter en fotbollsmatch på Råsunda med seger för AIK.

Vi har träffat en ”progressiv” tankesmedja tankespedja PPI. Passade på att fråga när de trodde att MacCain visste att han förlorat. Fick svaret att han nog vetat det redan då han tvingades utse Sarah Palin. Inte för det uppenbara, att hon står för en unket moralkonservativ politik, utan för det faktum att MacCain då förstod att de mer konservativa inom Republikanerna skulle förhindra honom från att göra den valrörelse han själv tänkt sig. Den slutliga spiken i kistan kom sedan när MacCian själv missbedömde det ekonomiska läget och försäkrade väljarna att den amerikanska ekonomin var ”urstark”, detta i ett läge då folk tvingas från hus och hem pågrund av finanskris och lågkonjunktur..

En sak är säker. Obama har väckt enorma förväntningar. Han måste tidigt klara att genomföra några av de större inrikespolitiska förändringar som behövs. Starta med sjukvårdsförsäkringen och angripa arbetslösheten och fattigdomen. Annars finns det risk att glädjebubblan spricker väldigt snabbt.

Själv ska jag snart lämna USA, hem till Bommervik och lyssna på Claes Borgström som besöker SSUs förbundstyrelse. 

och jag är på väg mot en av demokraternas valvakor i Washington D.C. Det är ordentligt spännande nu. Alla signaler jag fått från folk ute på stan, vittnar om segervittring för Obama. Men det är klart så att ingen seger är vunnen förrän rösterna är räknade. Klart är i.a.f. att fler än på länge har registerat sig för att rösta och att valresultatet ser ut att bli jämnt.

Det finns så många skäl att vara nervös just nu. Det skulle ju betyda så mycket om Barack Obama lyckas. Det är ett historiskt val. USA kan få sin första svarta president. Världen kan åter få en amerikansk president som talar om dialog och mänskliga rättigheter. Sverige kan få en vänsterskjuts genom en demokrat i Vita huset. Tre viktiga skäl till varför Obama måste lyckas:

1. Change! Utrikespolitiken. Behöver nästan inte skriva varför det är så viktigt med en ny amerikansk utrikespolitisk agenda. I New York kom folk fram och bad om ursäkt för USAs agerande. Kriget mot terrorismen har inneburit så enormt mycket lidande. Människor har dött på grund av det orättfärdiga kriget i Irak, människor har torterats och trakasserats på grund av rättsosäkra terroristlagstiftningar. Muslimer har tvingats möta en allt mer fördomsfull och rasistisk värld – allt som en följd av Bushadministrationens agenda. Nu är det dags för förändring. Obama ser ut att mer betona mänskliga rättigheter, dialog, utveckling. Blir han vald så får vi inte slappna av, men vi får betydligt bättre förutsättningar till en fredligare värld än om MacCain får bestämma.    

2. Progress! Inrikespolitiken. En vänstersväng i USA med mer fokus på löntagarnas rättigheter, välfärd som exempelvis satsningar på ett sjukvårdsförsäkringsystem som omfattar fler, en sundare syn på frågor som homosexuellas och kvinnors rättigheter betyder mycket också för Sverige. Om Obama inte vinner riskerar vi tvärtom en mer marknadsliberal, moralkonservativ inrikting som driver utvecklingen åt fel håll.  Många talar om hur USAs utrikespolitik påverkar oss, men vi får inte heller glömma att en mer vänsterinriktad amerikansk inrikespolitik också får följder för övriga världens utveckling. Om Obama lyckas genomföra förbättringar i sjukförsäkringssystemet och om vi får en mindre marknadsliberal inställning kring välfärdsfrågor påverkar det Sverige och svenskarna varje dag genom den dagliga påverkan som den amerikanska kulturen har på vårt land.

3. Hope! Obamas bakgrund. Om USA väljer en president med de erfarenheter och den bakgrund Obama har, skulle det innebära hopp om en fredligare och mer sammanhållen värld. Det behövs i en tid då Bushs ”krig mot terrorn” har inneburit att intoleransen och främlingsfientligheten har ökat i världen.

Jag tror att det ska lyckas. Det finns en stor glädje och framåtanda i kampanjen. Människor bokstavligen jublar över sin kandidat.  Jag var här under presidentvalrörelsen 2004, men det är stor skillnad i stämningen. Den stämning vi nu har mött i Obamakampanjen påminner om den optimism SSUarna hade inför riksdagsvalet 2002. Den fantastiska valrörelsen då socialdemokraterna gjorde ett grymt bra val.

Den glädje kampanjarbetarna visar kan inte betyda något annat!

Lördag: Står i Harlem på en ”get-to-vote”-aktivitet och lyssnar på kongressledamoten Charles B. Rangel. Runt om myllrar det av aktivitet. Folk delar flygblad, dansar, tar foton och ler lyckligt. Själv får jag minnesbilder från den svenska riksdagsvalrörelsen 2002. Den gången jublade vi SSUare fram de sista dagarna. Så känns det i NY i lördags, så kändes det i Washington i fredags, så ser TV-sändningarna ut. Folk gråter och skrattar om vartannat när de lyssnar på Obamas tal.   

Söndag: Kampanjar i Pennsylvania. På bussen dit sträckläser jag Barack Obamas ”Min far hade en dröm”. Den är välskriven och intressant, möjligen känns den ibland lite väl diplomatisk. Som exempalvis när Obama som barn och tonåring utsattes för rasism. Då hade det faktiskt varit naturligt om han beskrev hur han bara blev arg och ledsen. Bara naket arg, utan alla analyser och utan alla ursäktande förklaringar.

Väl på plats vid kampanjhögkvarteret fick vi en snabb instruktion om hur kampanjandet skulle gå till och sedan bar det av ut mot väljarna. Jag och J fick ett antal hushåll att dela ”go-to-vote”-foldrar vid. Under ett antal timmar fullgjorde vi vårt uppdrag. Väl tillbaka fick vi dessutom ringa och påminna registerade väljare att rösta. Sedan stack de till oss en matsäck, tackade för stödet och vi var på väg tillbaka till NY. På vägen hem i bussen, smaskandes M&M och äpplen,  kände jag mig som ett litet nöjt barn.