VECKANS ANALYS:
Tänk om USA haft budgettak
FREDAG 17 OKTOBER: Om USA hade hållit sig med ett budgettak hade finanskrisen inte blivit lika stor. Utan att på minsta sätt förminska finansmarknadernas eget ansvar för vidlyftig kreditgivning, spekulativ värdepappershantering och belöningssystem som direkt drev på spekulationerna måste man konstatera att de långvariga stora underskotten i den amerikanska budgeten spelat en stor roll för att den lånefinansierade konsumtionskarusellen kunnat snurra på allt fortare och allt vildare, skriver Arbetarrörelsens Tankesmedjas utredningschef Anne-Marie Lindgren i VECKANS ANALYS där hon reder ut vad debatten om budgettak och budgetregler egentligen handlar om.
Debatten om vänsterpartiet ska tas med i en eventuell regeringskoalition eller inte tycks utvecklas till en debatt om vi ska ha budgettak eller inte. Den diskussionen sönderfaller vid närmare granskning i tre:
En som tycker att vi i princip ska ha ett tak, men att höjden på det ska variera med det ekonomiska läget. En som tycker att det bör finnas någon typ av regler för budgetbehandlingen, men att de som gäller nu behöver förändras. Och så en som verkar motsätta sig att det över huvud taget ska finnas ett tak.
Den förra hållningen finns hos många ekonomer, exempelvis finanspolitiska rådets ordförande Lars Calmfors. LO verkar luta åt den andra. Den tredje finns hos delar av vänsterpartiet.
Man bör skilja mellan de här debatterna.
• Budgettaket innebär att riksdagen fastställer den högsta nivån för statsutgifterna enligt en rullande treårsplan. Budgeten rymmer självklart en marginal för oförutsedda utgifter (finansieringsmarginalen).
Under 1980-talet plussade riksdagen ofta på med nya utgifter utan att anvisa någon betalning, vilket inte var så bra för stabiliteten. Budgettaket är alltså ett uttryck för självdisciplinering: vill man göra något angeläget ovanför taket, får man finansiera det genom att skära i kostnaderna någon annanstans.
Budgettaket har också samband med överskottsmålet: statsbudgeten ska över en konjunkturcykel uppvisa ett överkott motsvarande en procent av BNP. För att ett sådant överskott ska uppstå får inte statsutgifterna ränna i väg hur som helst.
Observera alltså att överskottsmålet inte kräver att statsbudgeten måste visa överskott varje enskilt år. Målet avser en konjunkturcykel – där man i goda år kan samla på sig litet större överskott, så att man i sämre tider kan öka på utgifterna, t o m så att det blir ett tillfälligt underskott.
Så om det inträffar drastiska förändringar som motiverar ökade statsutgifter, kan riksdagen också lyfta ett tidigare beslutat utgiftstak.
Dagens situation med finanskris och annalkande lågkonjunktur kan ses som en sådan drastisk förändring, som kan motivera ökade statliga utgifter. Diskussionen om det är inte något dramatiskt utan rätt naturlig i sammanhanget. Det är en diskussion om var budgettaket ska ligga, inte ett krav på att det ska avskaffas. Noteras kan ju att socialdemokratin, som hårt slagit vakt om budgettaket som princip samtidigt lagt ett budgetförslag, som lägger budgettaket på en högre nivå än regeringen gör.
• Den andra diskussionen, om en annan utformning av reglerna kring både budgettak och överskottsmål är i grunden inte heller så dramatisk. Ett förslag från flera håll är att minska överskottskravet, eller åtminstone låta bli att använda överskottet till att amortera på statsskulden, och i stället använda pengarna till investeringar i energihushållning och infrastruktur. En annan idé är att inte föra in statliga investeringar under budgettaket utan bara lägga tak över utgifterna för statlig konsumtion.
Det är snarast ett alternativt sätt att se på behovet att bygga upp statligt framtidskapital – i stället för ett överskott räknat i pengar vill man stärka tillgångarna av produktiva resurser, som energieffektiv teknik eller bra kommunikationer. Det finns argument för och emot det synsättet, men ekonomisk oansvarighet handlar det inte om.
• Den tredje diskussionen däremot, den som handlar om att över huvud taget inte ha några regler för de statliga utgifterna, den är oroande.
För den diskussionen bygger på samma föreställning som skapade den svenska 1990-talskrisen – nämligen att det går att trolla med pengar. Bara man använder dem på rätt sätt så kommer de att skapa så mycket nya pengar att man inte behöver bekymra sig om hur man ska finansiera de ursprungliga utgifterna.
På högerhåll tror många att stora skattesänkningar skapar så många nya jobb att statens skatteinkomster ökar och täcker de tidigare sänkningarna. På vänsterhåll tror många att kraftigt ökade utgifter för nya jobb i den offentliga sektorn ökar efterfrågan så mycket att skatteintäkterna växer och betalar utgifterna.
Uppfattningen om vad som är ”rätt sätt” skiljer sig alltså, men grundidén är densamma: det ”rätta sättet” betalar alltid sig självt.
Det gör det tråkigt nog inte. Det finns helt enkelt inga sådana magiska trick.
Underfinansierade statsbudgetar skapar, förr eller senare, ett antal negativa spiraler: stigande ränteutgifter för lånen tränger ut andra åtaganden, inflationen kan drivas upp, omvärlden kan börja misstro den ekonomiska stabiliteten på ett sätt som driver upp räntan, och så vidare.
Den svenska 1990-talskrisen var en hårdhänt illustration till detta.
Om USA hade hållit sig med ett budgettak hade finanskrisen inte blivit lika stor. Utan att på minsta sätt förminska finansmarknadernas eget ansvar för vidlyftig kreditgivning, spekulativ värdepappershantering och belöningssystem som direkt drev på spekulationerna måste man konstatera att de långvariga stora underskotten i den amerikanska budgeten spelat en stor roll för att den lånefinansierade konsumtionskarusellen kunnat snurra på allt fortare och allt vildare.
Så visst, låt oss diskutera var budgettaket just nu bör ligga, likaväl som om budgetreglerna bör ges en annan utformning i framtiden.
Men tro inte att ökad instabilitet i statsfinanserna är vägen att rädda vare sig jobb eller välfärd.
Anne-Marie Lindgren
utredningschef, Arbetarrörelsens Tankesmedja
