och en fantastisk grupp med tjejer som gick utbildning på Arken vid Hissingen. Det var så grymt upplyftande att lyssna på ett gäng brudar i 15-16årsåldern som har så mycket insikt om vikten av jämställdhet och feminism. Vilka förebilder! Nu glider tådet in mot Stockholm, vädret är vackert och livet leker!
Läste föresten just detta, och insåg att det finns förebilder på tankesedjan i Stockholm också:
”FREDAG 26 SEPTEMBER 2008: Som den politiska debatten i Sverige just nu
håller på att utvecklas borde varje väljare förses med en enkel handbok i
konsten att tyda statistik.
Siffror i en tabell verkar av någon anledning mer objektiva än om samma sak
hade uttryckts med ord. Men siffror är lika möjliga som ord att anpassa för
speciella syften.
Det är inte så enkelt som att det handlar om förfalskade siffror, eller
felaktigt gjorda beräkningar. Det handlar om sådant som vilka frågor man
ställer, vilka variabler man tar med, eller vilka jämförelsepunkter man
har.
Regeringens påstående i budgetpropositionen att den lägsta inkomstgruppen
är den största vinnaren på regeringspolitiken är ett lysande exempel på hur
man kan få det resultat man vill ha genom att välja rätt sorts variabler.
Regeringen ”bevisar” sin tes genom att lägga in ett antal antaganden om att
de mest lågavlönade antingen får jobb (i stället för stöd från
socialförsäkringarna) eller kan gå upp i arbetstid. Enklare utryckt,
låginkomsttagarna tjänar på regeringens politik därför att deras inkomster
antas öka så att de inte längre är låginkomsttagare.
God dag yxskaft!
Vad man egentligen gör är att använda antaganden om effekterna av
regeringspolitiken som bevis för att dessa effekter faktiskt inträffat.
Onekligen är det ett innovativt sätt att använda statistik, men inte mera
sant för det.
Syftet är förmodligen dubbelt. Dels vill man avvända kritiken mot att
skattesänkningarna mest gynnat högre avlönade grupper. Dels vill man visa
att regeringspolitikens försämringar i trygghetssystemen i själva verket
gjort nytta genom att få ut folk i arbete.
Men det litet tråkiga, om man ser till mindre kreativ men mer trovärdig
statistik, är att inte så värst mycket talar för att regeringens politik
hjälpt låginkomsttagare till en varaktigt tryggare försörjning och bättre
inkomster.
Den tiondel av inkomsttagarna som har de lägsta inkomsterna består till
mycket stor del av personer med svag anknytning till arbetsmarknaden. Det
är personer som en god del av året (eller hela året) varit sjukskrivna,
haft arbetslöshetsunderstöd eller socialbidrag, personer som inte arbetat
heltid och/eller haft en eller flera korta anställningar, varvade med
arbetslöshet.
Nu har långtidsarbetslösheten knappast påverkats alls av regeringspolitiken
– faktiskt inte mer än normalt i en högkonjunktur. De ofrivilliga
deltiderna förefaller inte ha minskat.
Ungdomsarbetslösheten är oförändrad, och det beror, återigen, på att de som
står längst från arbetsmarknaden fortfarande står utanför. Och så vidare.
Regeringen har felaktigt definierat problemet som inlåsningsmekanismer i
välfärdssystemen, som gör att folk inte vill ha jobb – medan det verkliga
problemet är utsorteringsmekanismer på arbetsmarknaden, som gör att folk
inte får jobb.
Om finansdepartementet demonstrerar en viss kreativitet i att anpassa
statistiken till det man vill att den ska visa, så har skolminister Jan
Björklund inte ens försökt manipulera den – han har mer brutalt bara
påstått att den visar saker som den inte gör.
Men skolstatistiken, även utan Björklunds specifika tolkningssätt, är ändå
ägnad att skapa viss förvirring.
Nyligen kom Skolverkets läsårsstatistik, som visade att andelen elever i
nian utan behörighet för gymnasiestudier fortsätter att öka. För några
dagar sedan kom Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) med en rapport som
visade att andelen elever i nian som fick godkänt i alla ämnen, också ökat.
Det går väl inte ihop?
Jo.
Att andelen elever med godkänt i alla ämnen har ökat syns redan i
Skolverkets statistik. Men inom den grupp, som missar ett eller flera
ämnen, har alltså andelen som inte godkänns i de tre ämnen som gymnasiet
kräver också ökat. Vilket också kan uttryckas som att problemen ökat för
den grupp elever, som har svårigheter.
Både ökningen av dem med helt godkänt och ökningen av dem som inte klarar
behörigheten är i och för sig svag – det handlar om några tiondels procent.
Men tendensen är stabil över flera år och i den meningen tydlig.
Och det säger att regeringen återigen definierat problemet fel.
Regeringens bild är att skolan har generella problem, med sjunkande
kunskaper över hela linjen. Problemet har döpts till flum. Alltså är det
flummet som ska angripas.
Men som den ökande andelen elever med godkänt i alla ämnen visar så är
problemet inte generellt. Problemet är selektivt och handlar om de elever,
som har genuina svårigheter med skolan.
Det kan bero på att skolan inte hittat metoder att handskas med de
annorlunda undervisningsbehov de eleverna har. Men eftersom gruppen är
mycket tydligt socialt definierad kan man mer än misstänka att
förklaringarna handlar om mer än skolan.
Exempelvis om den utsortering på arbetsmarknaden, som i många fall drabbat
deras föräldrar.
För det är ju också ett statistiskt faktum: de bostadsområden, där vi
hittar många med svag anknytning till arbetsmarknaden är samtidigt de
områden där vi hittar många elever som inte klarar behörigheten till
gymnasiet.
Anne-Marie Lindgren
utredningschef, Arbetarrörelsens Tankesmedja”
