Befinner mig just nu i Solnas kommunfullmäktige, där vi precis har haft en livlig debatt om vårdnadsbidraget. Borgarna röstade just igenom det. Själv fick jag i alla fall känna tillfredställelsen av att säga nej.
Många som lyssnade hoppades att det ska bli få som nyttjar det i Solna, så att skadan inte blir så stor (exempelvis genom att det tar pengar från förskolan). Man kanske ska hoppas på det som uttalades från åskådarbänken här; ”vårdnadsbidraget – ett stort steg för Kd, ett litet steg för människan”.
Andra är ändå oroliga över åt vilket håll det steget kommer att föra Sverige. Själv delar jag den oron. I Norge har deras motsvarighet till bidraget inneburit flera negativa konsekvenser för de kvinnor som valt att stanna hemma exempelvis har småbarnsmödrarnas förvärvsarbete och karriärmöjligheter minskat sedan Norge införde detta 1995. 96 procent av bidragstagarna var kvinnor och det handlade framförallt om unga och outbildade kvinnor med redan svag förankring på arbetsmarknaden.
Om man inte tycker detta är oroande nog, så kanske det ändå är av intresse att tänka på hur barnen kommer påverkas. Vårdnadsbidraget måste ju finansieras. Det kostar dryga 2,5 mdr för kommunerna och någonstans måste pengarna tas. Det troliga är att barnen får betala. Att pengarna tas från förskolan. 2, 5 mdr kronor motsvarar ofattbara 9 000 bernskötare eller förskollärare i förskolan. Varför vill kristdemokraterna och moderatregeringen neka våra barn så många pedagoger?
I somras såg jag för första gången i mitt liv några hela avsnitt av programmet ”supernanny”. Programmet handlar om familjer som har problem med sin barnuppfostran och TV-tittarna får följa hur en kvinna hjälper dem att ”bättra” sig. Förutom det rent vedervärdiga i att Storbritannien fortfarande tillåter barnaga och att auktoritär uppfostran verkar vara en olycklig trend på väg tillbaka slogs jag av något helt annat. I alla avsnitten fick jag se familjer, framförallt mammor, som var enormt utarbetade av på heltid att ta hand om barnen. Trots familjernas enorma leksaksberg, kärlek och tid till barnen, saknade föräldrarna ork att utveckla och uppfostra barnen. I programmet ägnades därför tid åt att försöka genom olika metoder och terapi bearbeta alla konflikter och ilska som upparbetades under dagarna. Fler än jag funderar nog över vad som händer de stackars barnen om någon månad när inte kamerateamet längre är där. Eller på hur många barn det är som har det så svårt i ekonomiskt välmående länder som Storbritannien eller USA.
Själv ville jag skrika in ett budskap i TV-rutan ”En förskola skulle kunna hjälpa er!”. Det är ju sanningen. Båda familjerna skulle ha behövt en förskola, som inte bara avlastade, utan också stod för mycket av den pedagogiska leken. Jag hoppas att Göran Hägglund har haft tid till den ”lilla världen” och hunnit se ”supernanny” i sommar.
