Efter flera veckors ledighet närmar sig semestern sitt slut. Jag har under sista veckan drabbats av två motsägelsefulla åkommor. Å ena sidan börjar jag känna mig lite otålig att komma igång. Flera saker som ska hända under nästa vecka (och under resten av hösten) snurrar frekvent i huvudet. Å andra sidan har jag varit så framgångsrik med att varva ned tempot att aktiviteter, som jag knappt tänkte på innan semstern, har blivit värsta svårlösta projekten. Det kan handla om att posta brev, duscha eller bara lyckas vakna och komma upp på morgonen..
Idag. Vaknar kvart i tio av ett textmeddelande från vännen. ”Ska vi ses vid fem och hinna käka innan filmen?” Första tanken. Men vaf..n! Vem stängde av min väckarklocka vid halv nio?
Tröstar mig att dagen inte kan bli helt fel då jag har en vän som vill träffas och se Mamma mia. Men vänta här nu? Klockan fem. Bara sju timmar kvar.. och jag som tänkt hinna diska, posta ett brev, betala en räkning och dra ut lite spik (sommarens renoveringsprojekt, som riskerar att bli höstens kvällsplåga). Hur ska jag hinna? Kommer jag klara detta eller däckar jag på soffan istället? Och till dig som nu tänker att jag själv kan bestämma utgången, du har så fel! Det här handlar inte om psyke eller karaktär. Nej. Detta är fysiskt.
Första steget är att lyckas ta sig upp, och sen in till köket. Här kommer moment två som delvis avgör dagen. Kommer jag att fixa grötfrukost eller blir det rostbrödjunkfrukost? Jag väljer det senare. Allt onyttigt jag hittar åker fram. Jag väljer inte. Det är kroppen som bestämmer. Händerna styrs av nån annan och jag vet redan här att mina dagsprojekt är i fara.
Och nu sitter jag här framför Glamor.. Tur att det snart är måndag.
