sitter bland flyttlådorna på Ringvägen 100. Runt om mig slängs det för fullt. Själv sparar jag allt. Den stackars flyttfirman kommer få flytta allt som har kommit in på mitt rum sedan jag flyttade in här. Gamla sladdar till trasig teknik, trasiga standar, gamla tackbrev och fina inbjudningar till aktiviteter som redan varit… Jag inser mer och mer att jag har en ekorres personlighet.

Befinner mig just nu i Solnas kommunfullmäktige, där vi precis har haft en livlig debatt om vårdnadsbidraget. Borgarna röstade just igenom det. Själv fick jag i alla fall känna tillfredställelsen av att säga nej.  

Många som lyssnade hoppades att det ska bli få som nyttjar det i Solna, så att skadan inte blir så stor (exempelvis genom att det tar pengar från förskolan). Man kanske ska hoppas på det som uttalades från åskådarbänken här; ”vårdnadsbidraget – ett stort steg för Kd, ett litet steg för människan”.

Andra är ändå oroliga över åt vilket håll det steget kommer att föra Sverige. Själv delar jag den oron. I Norge har deras motsvarighet till bidraget inneburit flera negativa konsekvenser för de kvinnor som valt att stanna hemma exempelvis har småbarnsmödrarnas förvärvsarbete och karriärmöjligheter minskat sedan Norge införde detta 1995. 96 procent av bidragstagarna var kvinnor och det handlade framförallt om unga och outbildade kvinnor med redan svag förankring på arbetsmarknaden.

Om man inte tycker detta är oroande nog, så kanske det ändå är av intresse att tänka på hur barnen kommer påverkas. Vårdnadsbidraget måste ju finansieras. Det kostar dryga 2,5 mdr för kommunerna och någonstans måste pengarna tas. Det troliga är att barnen får betala. Att pengarna tas från förskolan. 2, 5 mdr kronor motsvarar ofattbara 9 000 bernskötare eller förskollärare i förskolan. Varför vill kristdemokraterna och moderatregeringen neka våra barn så många pedagoger?

I somras såg jag för första gången i mitt liv några hela avsnitt av programmet ”supernanny”. Programmet handlar om familjer som har problem med sin barnuppfostran och TV-tittarna får följa hur en kvinna hjälper dem att ”bättra” sig. Förutom det rent vedervärdiga i att Storbritannien fortfarande tillåter barnaga och att auktoritär uppfostran verkar vara en olycklig trend på väg tillbaka slogs jag av något helt annat. I alla avsnitten fick jag se familjer, framförallt mammor, som var enormt utarbetade av på heltid att ta hand om barnen. Trots familjernas enorma leksaksberg, kärlek och tid till barnen, saknade föräldrarna ork att utveckla och uppfostra barnen. I programmet ägnades därför tid åt att försöka genom olika metoder och terapi bearbeta alla konflikter och ilska som upparbetades under dagarna. Fler än jag funderar nog över vad som händer de stackars barnen om någon månad när inte kamerateamet längre är där. Eller på hur många barn det är som har det så svårt i ekonomiskt välmående länder som Storbritannien eller USA. 

Själv ville jag skrika in ett budskap i TV-rutan ”En förskola skulle kunna hjälpa er!”. Det är ju sanningen. Båda familjerna skulle ha behövt en förskola, som inte bara avlastade, utan också stod för mycket av den pedagogiska leken. Jag hoppas att Göran Hägglund har haft tid till den ”lilla världen” och hunnit se ”supernanny” i sommar.

så skriver Per Wirtén i Dagens Arena . Jag tycker att det ligger en hel del i resonemanget nedan:

”Kriget i Georgien har inga segrare. Inga good guys – bara bad guys. Därför är det uppseendeväckande hur reflexmässigt kommentatoriet lägger all sin energi, all sin formuleringsförmåga, på att skuldbelägga bara en part, Ryssland. Det gäller även utrikesminister Carl Bildt. Georgien har sedan kriget bröt ut beskrivits som en västvänlig demokrati, alltså underförstått att de är en del av ”vi”.

När Dagens nyheter i går frågade en expertpanel med forskare blev kontrasten skarp. Samtliga pekade i första hand på den georgiska regeringens aggressiva nationalism. Plötsligt anade läsarna att konflikten inte är så enkel.”

Men samtidigt är det förstås viktigt att Ryssland får känna omvärldens negativa reaktioner mot kriget. Den regionala stormakten har ett stort ansvar och borde använda dialog istället för våld.

när man har haft några veckors ledigt. Efter några lata, soliga dagar med vänner och släkt kan man inbilla sig att allt är möjligt. Nästa år ska jag gå upp vid sex, cykla till jobbet, ha matlåda och äntligen hitta ett vettigt sätt att sortera upp mapparna i datorn. Sen borde jag jobba lite mer och slappa lite mer, sen..

och kanske var det därför (på grund av den övermodighet som kan gripa tag i en när solen skiner och livet leker) jag nu, för första gången på många år, ska ställa mig på skidorna och genomföra Vasaloppet. Idag har jag startat träningen genom att cykla till jobbet. Fösökte ignorera den lilla irriterande rösten som upprepade att min cykeltur på 20 minuter mestadels i nedförsbacke inte kommer att lösa uppgiften. Fokuserade istället på hur det kändes att få en ny sportig identitet. Andra åker bil eller tunnelbana. Inte jag! Jag är en sån som cyklar till jobbet. Har ombyte och frukt i ryggsäcken. Präktigt.     

Efter en  härligt lat semester är jag tillbaka på Ringvägen 100. Jag var i tid, passerkortet och alla lösenorden fungerade, det regnar, solbrännan är borta och måndagsmötena rullade på som vanligt. Var semstern bara en dröm? 

Läste SvDs nya artikelserie om arbetsmiljön i skolan. Så kortsiktig får inte politiken vara. Kommunerna måste ha råd med invetseringar i skollokalerna. Det krävs uppenbarligen en ordentlig översyn kring detta. Hur många kommuner är det egentligen som inte klarar av investeringarna? 

Krävs det mer statligt stöd, eller kan och måste kommunerna klara det själva. Skriv gärna din åsikt till mig! En sak är i alla fall klar. Eleverna ska inte behöva bli lidande!

Efter flera veckors ledighet närmar sig semestern sitt slut. Jag har under sista veckan drabbats av två motsägelsefulla åkommor. Å ena sidan börjar jag känna mig lite otålig att komma igång. Flera saker som ska hända under nästa vecka (och under resten av hösten) snurrar frekvent i huvudet. Å andra sidan har jag varit så framgångsrik med att varva ned tempot att aktiviteter, som jag knappt tänkte på innan semstern, har blivit värsta svårlösta projekten. Det kan handla om att posta brev, duscha eller bara lyckas vakna och komma upp på morgonen..

Idag. Vaknar kvart i tio av ett textmeddelande från vännen. ”Ska vi ses vid fem och hinna käka innan filmen?” Första tanken. Men vaf..n! Vem stängde av min väckarklocka vid halv nio? 

Tröstar mig att dagen inte kan bli helt fel då jag har en vän som vill träffas och se Mamma mia. Men vänta här nu? Klockan fem. Bara sju timmar kvar.. och jag som tänkt hinna diska, posta ett brev, betala en räkning och dra ut lite spik (sommarens renoveringsprojekt, som riskerar att bli höstens kvällsplåga). Hur ska jag hinna? Kommer jag klara detta eller däckar jag på soffan istället? Och till dig som nu tänker att jag själv kan bestämma utgången, du har så fel! Det här handlar inte om psyke eller karaktär. Nej. Detta är fysiskt.

Första steget är att lyckas ta sig upp, och sen in till köket. Här kommer moment två som delvis avgör dagen. Kommer jag att fixa grötfrukost eller blir det rostbrödjunkfrukost? Jag väljer det senare. Allt onyttigt jag hittar åker fram. Jag väljer inte. Det är kroppen som bestämmer. Händerna styrs av nån annan och jag vet redan här att mina dagsprojekt är i fara.

Och nu sitter jag här framför Glamor.. Tur att det snart är måndag.

ssu för, att samma dag som OS-invigningen, väcka uppmärksamhet kring att Kina kränker mänskliga rättigheter. Vi kommer bland annat finnas vid vid Mynttorget i Stockholm klockan halv tolv, där jag talar innan vi släpper 500 heliumballonger i OS-färgerna.

Vi kommer tydligen krocka med alla Stockholmsfirare som vill uppmärksamma världen på datumet 080808. också viktigt förstås..

hjärnan igen efter en veckas totalt slappande. Jag känner mig som en slö katt. Det enda jag orkar just nu är att varje kvart dricka lite ur en flaska med Loka (med flädersmak). Det är inget bra tillstånd om man, som jag, ska vara toastmaster på ett bröllop imorgon och dessutom vill att brudpartets dag ska bli perfekt. Kom gärna med tips på vad en toastmaster borde säga!