jag vaknar av att katten väcker mig vid fem.. Han vill ha mat. För att kompensera de långa avbrottet från sömnen så väljer jag att ställa om klockan så att jag vaknar elva (istället för tio). Väl uppe irriteras jag av att jag missat hela förmiddagen, men blir snart på glatt humör när jag upptäcker att meterologerna haft fel. Solen skiner! Jag och vännen har två projekt för dagen. De ska nog gå snabbt och sen kan jag återgå till Leif GW Perssons bok om Palmemordet.
Projekten är i nämnd ordning:
1 : Gräva ett dike
2. Duscha
Båda känns lika svåra efter några dagars slöande i mysbrallor. Det visar sig dock ganska snart att det först projektet är lite tuffare än det andra. Att det är extremt tungt. Alla tomtens trädrötter, bergknallar och smågrus har placerat sig precis under den sträcka vi har lovat att gräva. Jag har snart jord i öron och näsa, armarna värker, jag känner mig liten och svag. Blir arg. Måste äta lite godis för att orka starta om. En timme senare är vi lite nöjdare.
Klockan är fyra och det är dags för lunch. Trist att jag missar middagen. Annars är det ju grymt bra att äta mycket när man är ledig och har tid. Äter fler köttbullar än jag tänkt mig, för att åtminstone få i mig motsvarande två mål mat..
Sen ror vi. Jag ser två tjejer som badar och har bikini. Själv har jag raggsockor, dubbla tröjor och mysbrallor. Jag har förmodligen något fel på temperaturreglatorn. Så fort det blåser så fryser jag massor (och det ogillar jag nästan lika mycket som tidiga mornar).
Väl hemma äter jag godis, läser Leif GW, och pratar med kusinen om planerna inför hennes och sambons bröllop.
Nu måste jag sluta skriva för ”tyst vittne” startade precis och jag måste hinna få fram glassen. It is hard but someone has to do it..
´
