i SSUs webbradio. Fick lyssna på massa underbara låtar.

Kolla in den här!

vi skär ner 3 miljoner kronor från den öppna dagverksamheten! Jag är så glad att vi äntligen ger förtroendet till frivilligorganisationerna!” omvårdnadsnämndensordförande Malin Appelgren (Kd) lät lite som Marie Antoinette på gårdagens kommunfullmäktige. När nu de äldre ska få mindre dagverksamhet så skriver den moderatstyrda kristdemokraten att det är en effektivisering (!) som nu genomförs. Konstigt. I min värld är det en effektivisering först om något görs bättre till samma eller lägre kostnad. Överhuvudtaget var gårdagens fullmäktige lite som en scenruta i bizarro. Det inleddes med att kommunstyrelsens ordförande fick föklara hur han ställde sig till att barn- och utbildningsnämndens ordförande hade bloggat och jämfört Mona Sahlin med Stalin.. Sen fortsatte det i samma stil. 

Tur att jag hade varit på HRFs kongress tidigare under dagen och var på bra humör.

Arbetarrörelsen kommenterar:
Jösses Amalia, Carl XII Bildt!
En annars seglande taxibåt vid namn Amalia tros nu ha gjort de propellerljud som Carl Bildt använde för att bevisa att det var en sovjetisk ubåt i Horsfjärden 1982.
Tankesmedjans Anne-Marie Lindgren jämför hans agerande med den amerikanska debatten månaderna före Irak-kriget.
”Carl Bildt, som gick i spetsen för härnadståget mot de förmodade u-båtarna, verkade periodvis ha trott att hans efternamn stavades ”XII”, skriver hon.

1980-talet var bland allt annat de många u-båtslarmens tid. De kom i svärmar (larmen, inte u-båtarna), de fyllde ett oräkneligt antal kvällspressidor, gav upphov till ett nästan lika oräkneligt antal utryckningar av den svenska marinen och fyllde arbetstiden för ett stort antal departementstjänstemän.
Svenska folket förfärades först, förbryllades sedan och blev till sist något tvivlande. Det verkade liksom litet meningslöst, detta eviga fnattande in och ut bland de svenska skären, år efter år efter år.
I tillnyktringens tid gjordes mer noggranna analyser av de ljudupptagningar, som tidigare ansetts bevisa att det var fråga om främmande marin undervattensverksamhet.
Det befanns att flertalet nog kunde hänföras till djur som rörde sig i vattnet, troligen främst minkar.
Nu faller även sista bastionen i försvaret för tesen om de stora u-båtskränkningarna, Hårsfjärden. Det var nog ingen rysk u-båt där heller. Utan bara den helsvenska, annars seglande, taxibåten Amalia.

Visst kan man skratta åt historien, så här efteråt. Alla författare av nyårsrevyer har fått ett gratisuppslag. Men egentligen är det inte roligt – inte när man betänker den fullkomliga hysteri som åtminstone från vissa håll piskades upp mot de förmodade u-båtarna. Att ifrågasätta dem var näst intill landsförräderi, allmän mjäkighet och eftergivenhet mot kommunismen.

Dåvarande utrikesministern Lennart Bodström uttalade vid en informell middag med några journalister viss skepsis mot de ständigt stigande larmen. Oppositionen begärde omedelbart misstroendeförklaring mot honom. En något plågad Ingvar Carlsson beskriver i sina memoarer sina egna försök att få någon rätsida på ett fenomen, som verkade allt mer irrationellt och samtidigt fullkomligt omöjligt att föra en sansad debatt om.

Carl Bildt, som gick i spetsen för härnadståget mot de förmodade u-båtarna, verkade periodvis ha trott att hans efternamn stavades ”XII”. Som statsminister bröt han mot alla regler för kontakterna med främmande makter och skrev på eget initiativ och utan hörande av vare sig regering eller utrikesnämnd ett argt brev till den ryska statsledningen.
Påminner det om något?

Javisst. Den amerikanska debatten månaderna före Irak-kriget. Visst hade Saddam kärnvapen. Visst var han lierad med bin Ladin. Visst var det alldeles nödvändigt att invadera. Att hävda något annat var landsförräderi, allmän mjäkighet och eftergivenhet mot terrorismen.
U-båtshysterin fick inte några värre effekter än ett antal bortslängda miljoner (för all del rätt många). Men hur det än är känns det inte riktigt lugnande att den person som gick i spetsen för drevet i dag är den som har et dagliga ansvaret för Sveriges relationer med främmande makter.
Anne-Marie Lindgren

Jag har äntligen tagit mig tid att fixa min bredbandsuppkoppling på den bärbara datorn. Jag är fri! Oberoende! Det känns nästan som när jag skaffade körkort. Äntligen bestämmer jag själv när jag ska kunna blogga, kolla mail eller läsa nyheter på webben. Varför har det tagit sån tid? Fösrst fick jag fel simkort, sen saknades uppgifter om vilken mobil simkortet tillhörde, sen kom jag inte fram när jag ringde 3, sen.. ja, ni hör. Det har varit hemskt. Men nu är jag som sagt fri.

Sitter på tåg från Borås till Stockholm. Ingela sover bredvid mig. Själv är jag ganska pigg. Nöjd efter några dagars samtal med elever på skolor. Idag var vi på Almåsgymnasiet i Borås. träffade bland annat en grym tjej som hade tänkt skriva till Reinfeldt och berätta att det behövs en kampanj om sexuell hälsa, eftersom många ungdomar har oskyddat sex. Hoppas att hon gör det!

I helgen är jag hundvakt. Jag ska ta hand om mina föräldrars gråhåriga lilla dvärjpudel och deras prickiga dalmatiner-bordercollie. Jag har hundabstinens. Allt blir roligare när man har en hund vid sin sida.  

Idag har jag haft klassrumsppressentationer i fyra klasser, först i Lagaholmsskolan och sedan i Osbecksgymnasiet i Laholm. I Lagaholmsskolan var eleverna främst irriterade på att att inget görs åt skolmaten. Både klasserna jag besökte var överens om att skolmaten är dålig. Själva hade de försökt få förändring redan i mellanstadiet. Tidningen hade uppmärksammat deras protest, men inget hade hänt.

Dålig! Hur ska eleverna få tilltro till möjligheten att påverka om de inte får respons när de protesterar. Det minsta man kunde begära är ju att politikerna i kommunen skulle besöka dem och förklara vad som händer med frågan. Dessutom är det viktigt att eleverna äter maten, annars blir ju skolresultaten lidande.

Själv har jag också söttat vårdförbundets strejk. Det är orimligt att kvinnor tjänar 80-90 procent av vad männen tjänar. Det gäller såväl arbetare som akademiker, såväl i offentlig som i privat regi. Det är dags att kräva jämställda löner.

Nu sitter jag i bilen igen. K kör och P läser vägbeskrivningen mot Borås. Ska man åka väg 40 eller 41? Snart väntar SSU-Södra älvsborg. De gillar traditioner och vi vet inte riktigt vad de hittar på för ankomstcermoni.. Vi kanske smyger in nån bakväg. Nu läser jag mailen en stund. Det är nog bra, för där ligger cirka 200 mail just nu..

”Titta vad människan kan göra! Kretivt, miljövänligt, fantastiskt” ”inte vapen och annan skit” ”men kolla! Det är jättevackert!”. Jag tittar upp från min halvslummer och ser förvånat på Ingela, som kör bilen. Helt plötsligt har hon slutat prata i telefon och på en skorrande skånska utropas än det ena än det andra. Särskillt uppmanas jag att titta på vindkraftverken. Vi har nämligen precis kört sträckan mellan Varberg och Falkenberg och av nån anledning känner Ingela sig som hemma här (I är från Ängelholm men har bott i Halmstad).  

Idag har jag varit i Uddevalla och besökt Agnebergsgymnasiet samt varit med på SR Väst. Inne i radiostudion ville I att jag skulle notera en skådis som gick in bakom oss. Jag tänkte inte mer på det, eftesom hon lät uingefär lika upphetsad som om det varit nån b-såpakändis. Nu, flera timmar senare, säger I plötsligt ”jag är helt säker på att det var han från filmen Hans eller Hennes.  Han, vad heter han nu, Jonas..”

Det är inte sant! Min största skådisfavorit! Och vi var i samma rum…

Nu ökar vi takten på kampanjen ”välkommen till Sverige”. Idag Norrköping och Hagagymnasiet, imorgon Uddevalla, onsdag Laholm, torsdag Borås och fredag Stockholm. Idag ska vi prata om långtidsarbetslösheten som har ökat i Östergötland. SSU har flera krav både till socialdemokraterna i länet, på riksplan och mot regeringen. Det är dags att agera. Tänk själv att efter skolan, mötas med en kall hand från arbetsmarknaden. 

Idag har jag ägnat hela bilresan åt att gnälla på socialdemokraternas utspel om blocköverskridande överenskommelse om skolpolitiken. Ingela säger hm på lämpliga ställen och försöker koncentrera sig på att köra.  

är jag på väg mot just nu. Resan startade 05.15, men jag sover i baksätet. Det är E och I som turas om att köra. Det är inte troligt att besöket på kärnkraftverket kommer att påverka min hållning i kärnkraftsfrågan, men jag lär mig säkert massor om hur det fungerar.

Jag är förkyld. Kände det redan i måndags, men råkade ändå gå till jobbet utan jacka (jag vet hur det låter, men det har ju varit typ 30 grader och jag tyckte vädrat såg likadant ut som dan innan). Kändes lite skumt att alla andra hade ytterkläder.. Men det sjukaste är att jag gjorde om det på tisdagen. Svärande fick jag även igår springa hem från t-banan eftersom jag var på väg att frysa ihjäl. Jag måste få hjälp på mornarna. Eller bara lite tid att tänka..De senaste dagarna har varit hysteriskt välfyllda. Träff med våra skandinaviska systeorganisationer torsdag till fredag, skolgrupp lördag till söndag, jobbdag med partiet måndag, IFMetall-kongress tisdag.      

En sak har jag i alla fall tänkt på de senste dagarna. Och det är hur sjukt olika vuxna behandlar tjejer och killar. Jag var, tillsammans med en mängd familjer, på polishögskolans dag i lördags (innan skolgruppen). Två barn skulle ta sig runt en hinderbana. Den ena fem år, den andra sex. Sexåringen var lite större och starkare. Båda barnen var entusiastiska inför uppgiften. Modiga och framåt. Vid ett hinder är det meningen att de ska hoppa. Flera vuxna (som inte känner barnen) hejjar då på femåringen som glatt skuttar ned, medan sexåringen (som såg lika entusiastisk ut) får frågan om denne behöver hjälp. Då tvekar barnet (vilken sexåring skulle inte göra det om alla vuxna uttrycker oro).

Jag reagerar faktiskt itid. Säger med hög röst ”du klarar detta, inga problem. Du är ju större än den som hoppade innan” samtidigt som jag fräser till de vuxna att det är helt orimligt hur olika de bahendlade barnen. Sexåringen hoppar och rusar glatt vidare. Behöver jag säga att femåringen var en kille och sexåringen en tjej.

En stund senare ska samma barn åka polisbil. Polisen som hjälper barnen in i bilarna vänder sig till den femåriga killen och säger ”vill du sitta fram, det är häftigast?”. Den sexåriga tjejen säger inget utan sätter sig lydigt i baksätet.

på Norra Latin i Stockholm. Jag ska lägga upp våra krav så snart jag kan här.

Dagens Arena gör samma analys som SSU.