på SSU:s egna invigning av Palmedagarna i Karlstad.

Mötesdeltagare, Nu startar årets Palmedagarna här i Karlstad. Temat är ”Fred och försoning”. Varför samlas vi här idag? Varför väljer vi politiskt aktiva att manifestera framför att ha en ledig dag hemma, väljer ett seminarium framför TV:n, viker helger åt internationella konferenser istället för att vara hemma med kompisar? Jag tänkte på det under vägen hit. Och funderade på vad det är som är så speciellt med det engagemanget.

Det är ju inte varje dag man känner att det politiska engagemanget förändrar världen. Varje möte är inte en tydlig kraftspark mot orättvisorna.

Samtidigt finns det något lockande i varje politisk aktivitet – varje demonstration, varje möte, varje interpellation. Gemenskapen, tillfredställelsen i att få diskutera något som är större än den egna existensen. Lyckan att få respons från andra – att höra till.

Demokratin när den fungerar som bäst. I många länder i världen är vårt demokratiska system bara en dröm. Jag tänker på Burma.

Demokratin som gynnar freden. Andra kämpar inte bara för demokrati, utan också fred och trygghet. I länder där människor varje dag får offra livet i krig är vår fred bara en längtan. Jag tänker på Irak och Afganistan. 

Freden som bygger försoning. I länder där ständiga konflikter och terror hindrar försoningen är vår trygga politiska debatt bara en önskan. Jag tänker på försoningsarbetet på Balkan och i Mellanöstern.

 *****

Hamas vann parlamentsvalet för mer än ett år sedan. Valet hölls under israelisk ockupation, men det var demokratiskt, legitimt och korrekt genomfört.Trots ett väl genomfört val förklarade omvärlden att den inte tänkte erkänna den nya Hamasregeringen. Omvärlden införde en ekonomisk och politisk bojkott. En bojkott som har lett till ett hårt slag mot ekonomin . Löner till polis, sjukhuspersonal, lärare och många andra har inte betalas ut.Varor har inte kunnat importeras och exporteras som vanligt. Palestinska tullpengar har beslagtagits av Israel. Blockaden har lett till att fattigdomen och undernäringen bland den Palestinska civilbefolkningen ökat . Israeliska attacker mot vatten- och elverk i Gaza förra sommaren bidrog till att göra situationen för palestinierna ännu värre.

Omvärldens oförmåga att på ett konstruktivt sätt möta Hamas valframgång i valet 2006 har bidragit till den situation som nu råder. Varje vecka och månad utan dialog mellan Fatah och Hamas tar oss längre från fred. Parterna gräver ner sig i skyttegravarna och hatpropagandan flödar  Samtidigt svälter och dör barn i brist på mat och sjukvård i Gaza. Samtidigt lider människor av terrorns utbredning.Samtidigt förstörs vardagslivet för tusentals människor som får sina liv förpestade av säkerhetskontroller, murar och fientliga frågor.  Det är dags att agera. Det är dags att inleda en dialog så att våldet får ett slut. Bara genom att diskutera med båda sidor och ställa liknande krav, kan vi närma oss en lösning på den här konflikten. Det är dags att inse att isoleringen av Palestina varken leder till säkerhet eller fred. Isoleringen leder istället till att det palestinska folket tappar tron på demokratin. Vi vet ju att radikala grupper med folkligt stöd ofta utvecklas i positiv riktning när de tar plats i beslutande församlingar och får ta ansvar för sitt folk. Se på ANC i Sydafrika.

*****

Mötesdeltagare!Omvärlden får inte heller glömma Israels ansvar. Kraven måste vara lika tydliga mot dem. I dagsläget är det svårt att se hur Israels politik syftar till att möjliggöra en framtida palestinsk stat. Medan krav ställs på palestinierna att de ska erkänna den israeliska statens rätt att existera, bygger Israel ut sina bosättningar och bygger en mur på ockuperad palestinsk mark.

När vi ställer krav på palestinierna att avhålla sig från att använda våld måste vi samtidigt ställa krav på Israel att de upphör med det våld som de dagligen utsätter den palestinska civilbefolkningen för.

Människorättsorganisationer vittnar varje dag om hur den israeliska armén bryter mot de mänskliga rättigheterna. Ett exempel är vägspärrarna som hindrar palestinierna från att gå till skolan, jobbet eller uppsöka sjukhus.

*****

Mötesdeltagare!Var gör den svenska regeringen? Att få slut på den interna konflikten i Palestina och få Fatah och Hamas att göra ett nytt försök med en samlingsregering är kanske den viktigaste utrikespolitiska frågan vi står inför. Men var finns den svenska regeringen? Varför tar inte Carl Bildt bladet från munnen och ger sitt stöd till det palestinska folkets val. Det är sorgligt att den enda aktivitet vi kan spåra från regeringen i Mellanösternfrågan är Carl Bildts stöd till Condoleeza Rice i samtal med president Abbas och premiärminister Olmert.Var finns självständigheten Bildt?  Inte ett spår av självständig hållning kan numera spåras i hans agerande trots att han uttalat att de palestinska valen var ”jämförbara med ett bra svenskt val”. Strax före han blev utrikesminister undertecknade han dessutom ett upprop med uppmaning till omvärlden att stödja en palestinsk nationell samlingsregering. Vad har fått honom att ändra uppfattning? Är det den upplevda politiska värmen i amerikansk närhet eller har alliansbröderna tvingat fram en politisk reträtt?Först när det finns en palestinsk regering som kan tala för hela det palestinska folket kan fredsförhandlingar med Israel bli hållbara och framgångsrika.  Detta kan inte ske så länge USA och EU inklusive den svenska regeringen vägra att tala med Hamas.

Det är dags för dialog. Det är dags att erkänna Hamas valframgång och inleda en dialog mellan parterna.Jag glad över det seminarium som hålls i helgen. Unga representanter från Fatah, Hamas s-studenter och SSU kommer att tala om framtiden för unga i Mellanöstern. Det är ett steg i vårt arbete för att öka dialogen för att stoppa våldet och skapa fred mellan Israel och Palestina.

***** 

Mötesdeltagare,

Det duger inte att säga att det inte går. Det håller inte att be någon annan att göra jobbet.

Att ge upp och låta orättvisan råda skulle vara den enkla vägen när utmaningarna tycks stora.

Men styrkan är att våga ompröva och testa nya idéer. Hitta nya lösningar och inte rygga undan för konflikter som vi tidigare inte rått på. Men varför engagera sig? Vem bryr sig? Spelar det någon roll?

Jo, engagemanget spelar roll.

Fredspristagaren Alva Myrdal sade en gång att det inte är värdigt människan att ge upp. Nej, människan ska aldrig ge upp hoppet.

Om Nelson Mandela hade givit upp i sin cell på Robben Island – hur hade det då blivit med demokratin i Sydafrika?

Om de som forskar för att finna botemedel mot AIDS och cancer skulle ge upp – hur många liv ska då ytterligare gå förlorade?

Om vi socialdemokrater ger upp kampen för rättvisa och solidaritet. Vem kommer då att kämpa för fred, försoning och demokrati i världen?

De största orättvisorna förtjänar våra största insatser. Nu måste vi kämpa för att föra upp den internationella solidariteten på den politiska dagordningen.