och Mariefred finns det knappt någon invandrare sa SSU:arna till mig (när vi talade om att Sverige fortfarande diskriminerar många som har utländsk bakgrund). Det betyder att man stirrar när någon sticker ut.

De få adopterade ungdomarna i Mariefred har kränkande öknamn (typ negerKalle).

Hm, just nu känns det som vi i Sverige behöver ett hjälpkit, typ som en folkhälsokampanj, så att vi inte skrumpnar ihop och dör i våra inskränkta liv.

Läste senaste numret av Ekonomisk Debatt som handlade om integrationen på arbetsmarknaden. Det är skrämmande siffror forskarna tagit fram.

Andelen som förvärvsarbetar bland invandrare är låg i Sverige i jämförelse med andra EU-länder. En förklaring är att diskrimineringen. Här krävs åtgärder. I min hemkommun Solna föreslog vi socialdemokrater att man skulle inför en mångfaldsplan. Den skulle syfta till att alla, från förvaltningschefter till städpersonal skulle vara representativ för befolkningen. Moderaterna sa nej.. 

Forskningen visar också att man förenklar för mycket i debatten. En aspekt som sällan tas upp är att flyktingar bara välkomnas på orter där det finns lediga bostäder, vilket inte behöver innebära att det finns lediga jobb där. I Täby statsministerns egen hemkommun välkomnade man bara 2 flyktingar detta år. Till Södertälje kommer 25 irakier i veckan. Läs DN idag.Framgången på arbetsmarknaden avgörs inte bara av vilka kontakter eller kunskaper man själv har utan även av vilka kunskaper som finns bland människor i den miljö man bor. Forskarna har inte några patentlösningar, men ordentliga satsningar på hög kvalitet i skolor i utsatta områden är sannolikt en god hjälp på vägen.

Det är inte acceptabelt att det finns skolor i Sverige där hälften av eleverna tvingas att misslyckas. Det är aldrig barnens eller ungdomarnas fel att det ser ut så! Vi som är politiskt aktiva måste ta det ansvaret. Det är dags att prioritera skolan. Ingen ska straffas av vilket skolval man gjort. Alla skolor måste vara bra skolor. Lika chanser kräver som bekant olika insatser. Lösningen heter extra språkstöd, klassmorfar, aktiv fritid, stödpersonal, rätt till hemspråk och bra behöriga lärare.  

och helt plötsligt är det lätt. Man har fått en ny infallsvinkel –  eller en ny lösning. Så fungerar det i plugget, på högskolan och jobbet. Så kan det fungera i politiken också. Helt plötsligt vet manvilka frågor som ska prioriteras, vilka artiklar som ska skrivas eller krav som ska ställas. Inspiration kallas det nog.

Jag fick det exempelvis idag när jag besökte SSU i Uppland. En av samtalsämnena var feminismen och jämställdheten.

Hur kan det på 2000-talet accepteras att det finns småkillar som blir trackade på träningen och kallas ”kärringar” om de inte presterar tillräckligt? För det första; skulle ordet kärring föreställas vara nedsättande kanske? Halva befolkningen måste ju ta åt sig. Och är det det det värsta man kan önska någon - att vara tjej? Värre än att ha en obotlig sjukdom? För det andra; hur kan det vara ok att vuxna människor mobbar barn? Det är ju helt stört. 

Om föreningsbidragen överhuvudtaget vilkoras med jämställdhetsplaner, så följs de uppenbarligen inte! Kommunpolitiker i landets alla hörn -  ställ krav på idrottsklubbarna och föreningarna nu!