Jag har Yvonne Hirdmans bok om Alva Myrdal på mitt nattduksbord. Det tar ett tag att läsa den, eftersom den är späckad med fakta från brevväxlingen mellan Gunnar och Alva. Jag undrar just hur många som skulle skriva på det sättet idag? Hur många sparar på de mail som ju ersatt de gamla brevväxlandet? Inte jag i alla fall.
Nu finns i alla fall den här källan kring paret Myrdals liv. Trots alla SSU-kurser om arbetarerörelsens historia visste jag tyvärr inte mycket om dem förut, men blir nu imponerad av Alvas klara ställningstaganden när det gäller kvinnornas undertryckta roll. Hon såg tydligt redan då hur hemmafruarna på 30-talet var undersysselsatta och fick stå tillbaka för männen under depressionen. De förväntades inte förvärvsarbeta men de hade samtidigt för lite att göra, eftersom barnkullarna var små. Hushållspengarna fick de be mannen om. Huh vad hemskt!
När man läser detta förstår man att vi kommit ganska långt under de senaste 70 åren, men mycket återstår. Det är alltjämt inte självklart att kvinnan och mannen skall ha samma ansvar för familj och barn. Många välbesuttna drömmer sig tillbaka till 30-talet då man för en billig penning fick hushållsnära tjänster utförda. Alva själv hade det väl förspänt. Det är också en bild av henne som målas upp med inte enbart ljusa färger. Läs!
#1 av manne den 19 maj, 2007 - 12:41
Citera
alva myrdal ja hon var ju så bra och trevlig så..
läs på lite innan du hyllar folkhemmet och dess hemska tid..tack för mig..
På 30-talet förespråkade makarna Alva och Gunnar Myrdal i sin bok Kris i befolkningsfrågan rashygieniska åtgärder i syfte att förbättra ”människomaterialet”. Makarna Myrdal delar i boken in medborgarna i ”toppvärdiga” och ”icke toppvärdiga” individer. Syftet med åtgärderna skulle vara att ”utrota all slags fysisk och psykisk mindervärdighet inom befolkningen”. Deras strävanden resulterade i tvångssterilisering av zigenare, tattare och andra som ansågs vara mindervärdiga.
I flera svenska städer har makarna Gunnar Myrdal och Alva Myrdal fått gator uppkallade efter sig, bl.a. annat i Eskilstuna.
Böcker av Alva Myrdal:
Alva Myrdal och Gunnar Myrdal: Kris i befolkningsfrågan (1934).
En bok som bildar grunden till mycket av det som idag ses som normalt i Sverige: barnbidrag, daghem, etc. När den kom ut var den emellertid mycket kontroversiell och debatterades flitigt. Även idag är delar av boken kontroversiella, som till exempel de avsnitt som förordar tvångssterilisering (steriliseringslagen infördes året efter att boken kom ut) som ett sätt att förbättra människorna och därigenom samhället.
Ett citat ur boken:
Vad kan då samhället föra för att möta den nya tidens skärpta kvalitetskrav?
[...] I närmaste planet ligger då givetvis den radikala utsovring av höggradigt livsodugliga individer, som kan åstakommas genom sterilisering. Denna korrektiva socialreform har i vårt land redan hunnit mogna fram till ett lagstiftningsbeslut vid årets riksdag.
[...] Vilka individer skola anses som så otvetydigt dåliga arvsbärare, att de ej böra tillåtas fortplanta sig? Helst skulle man väl på den vägen vilja utrota all slags fysisk och psykisk mindervärdighet inom befolkningen, både sinnesslöhet och sinnessjukdom, kroppsliga sjukdomar och dåliga karaktärsanlag.
saxat från
http://www.ur.se/ramp/historia3/folkhemmet_fakta1.php
1920 talet och framåt..
Icke önskvärt människomaterial
(1920-tal)
Det var först under 1980-talets senare del som vi svenskar, genom ett antal reportage och debattartiklar i medierna, började få upp ögonen för en mörk sida av vår nutidshistoria.
Nog anade man att det hade funnits osedvanligt många barnhemsbarn under några årtionden, ordet lobotomi var inte okänt och att steriliseringar förekommit var känt.
Men kopplingen till samhällsbygget, till Per-Albin Hanssons folkhem och ideologin där bakom, hade aldrig gjorts på det sätt som nu blev vanligt.
Egentligen hör de tre begreppen (tvångsomhändertagande av barn, sterilisering och lobotomi) inte riktigt ihop. De två första var viktiga beståndsdelar i en medveten politik. Det sista var mer ett symtom, eller en följd, av tidsandan.
Vi får gå tillbaka till 1920-talet för att få rätt bakgrund till historien. Då florerade en mängd vetenskapliga teorier kring människans ärftliga egenskaper. I grunden fanns en form av darwinism. Genom medveten påverkan av det naturliga urvalet borde det gå att utveckla människosläktet, på samma sätt som inom husdjursavel och växtförädling. Om de som sågs som ”icke önskvärt människomaterial” hindrades från att fortplanta sig, borde den samlade arvsmassan med tiden få allt bättre egenskaper. Det här kallas för rashygien, eller eugenik.
Det fanns två möjliga vägar. Antingen kunde man uppmuntra de ”lämpliga” individerna att skaffa många barn, eller också kunde man försvåra barnalstringen för de ”icke lämpliga”. Det sistnämnda sågs som effektivare och som en snabbare väg till önskat resultat. Det var här steriliseringarna kom in i bilden.
Ett av problemen med de här rasbiologiska teorierna var att man ännu hade väldigt oklara begrepp om genetikens komplexa lagar. Numera vet man att enskilda egenskaper helt enkelt inte går att utradera med steriliseringar.
1921 startade det Rasbiologiska institutet i Stockholm. Det var inget unikt för Sverige även om vi var tidigt ute. Och det var inget kontroversiellt institut. Samförståndet var stort kring behovet av eugenik.
1922 föreslog socialdemokraterna en lag gällande sterilisering av förståndshandikappade. Man hänvisade till ”de rashygieniska vådorna av att sinnesslöa fortplantar sig”. Förslaget antogs dock inte av riksdagen. En av många som röstade emot förslaget var socialdemokraten Carl Lindhagen.
”Ni vill lösa ett socialt missförhållande med våld”, sa han i första kammaren. ”Ni kommer inte att stanna här, ni kommer att gå vidare och sterilisera även andra sjuklingar. Och sedan? Vad skall hindra er från att döda dem?”.
Ja, inte var det partikamraten Alfred Petrén i alla fall. Han hävdade att det var alldeles för dyrt för samhället att försörja de här barnen. Han hade till och med funderat på om man kunde ingripa ett steg tidigare och avliva de förståndshandikappade redan som barn, men insett att det inte lät sig göras eftersom ”de hjälplösa individerna hade ju dock föräldrar som tyckte om dem”.
Det låter groteskt att sådana uttalanden kunnat göras av svenska politiker under 1900-talet, men då var de inte så uppseendeväckande. Varken riksdagen eller kyrkan protesterade, vilket säger något om tidsandan. Och den tidsandan la grunden till det som sedan skulle komma.
saxat
http://www.ur.se/ramp/historia3/folkhemmet_fakta1.php
Men kopplingen till samhällsbygget, till Per-Albin Hanssons folkhem och ideologin där bakom, hade aldrig gjorts på det sätt som nu blev vanligt.
saxat http://www.ur.se/ramp/historia3/folkhemmet_fakta2.php
Kris i befolkningsfrågan
(1930-tal)
Vissa har dragit stora växlar på likheten mellan 30-talets Sverige och 30-talets Tyskland. Och visst fanns det likheter, men också grundläggande skillnader. Den största likheten är kanske synen på statens rätt att ingripa i den enskildes liv. Samhällets intressen var viktigare än individens rättigheter.
Men målen var inte desamma. Nazisterna strävade efter att rena landet från oönskade
individer och hela folkgrupper. I Sverige ville man rena landet från oönskat beteende och ärftliga sjukdomar. Så sa man i alla fall. Och skillnaden är markant, ändå fick det ibland följder som liknade varandra – om än inte storleksmässigt.
1935 gav Gunnar och Alva Myrdal ut boken ”Kris i befolkningsfrågan”. Det föddes för få barn för att Sverige skulle kunna utvecklas på det sätt författarna ville. Och alltför många av dem som trots allt föddes passade inte in i visionen.
”Problemet gäller, som här flera gånger framhävts, alla de icke fullt toppvärdiga individer, som under moderna förhållanden har svårt att klara sin existens, denna tiondel eller rentav femtedel av befolkningen, som riskerar att gå under i den hårda konkurrenskampen.”
(Ur ”Kris i befolkningsfrågan”)
Det moderna samhället skulle helt enkelt bli för svårt att klara av för många, vilket skulle kunna leda till sociologiskt kaos och hota bygget av välfärdsstaten.
Förbättrad hälsovård, uppfostran och utbildning var de viktigaste motmedlen. Men för de svåraste fallen skulle det inte räcka, ansåg makarna Myrdal. För ”höggradigt livsodugliga individer” återstod bara sterilisering, så att man på sikt skulle slippa problemet.
I första hand skulle man försöka förmå folk att sterilisera sig på frivillig väg. Men om det i alltför många fall skulle misslyckas föreslog författarna en skärpning av steriliseringslagen.